Info till väljare, prkl

Argumentbatteri

Avgiftsfri utbildning har ett stort stöd i samhället. Medlemmarna i de finländska partierna och de kommunala beslutsfattarna stöder[1] den avgiftsfria utbildningen, och de finländska väljarna håller med. Intäkterna från terminsavgifter skulle sannolikt inte ge någon direkt nytta till högskolorna eftersom stipendiesystem är dyra. Största delen av högskolorna har inte fått någon avkastning från terminsavgifterna för studerande som kommer från länder utanför EU och EES.

Likaså borde en andra examen på samma nivå också vara avgiftsfri för studeranden, eftersom avgifter skulle göra det svårare att skola om sig. Inom reglerade yrken, t.ex. inom social- och hälsovårdsbranschen och byggbranschen, är det nödvändigt att ha en examen. Det borde vara möjligt för alla att uppdatera sin kompetens i olika livsskeden oberoende av inkomstnivå. Enligt Finlands grundlag (18 §) har individen rätt till sysselsättningsfrämjande utbildning. Det krävs satsningar på mer flexibelt kontinuerligt lärande där individen kunde uppdatera sin kompetens genom modulbaserade studier i stället för att avlägga en hel examen. När de som uppdaterar sin kompetens kan studera moduler i stället för examina, kommer efterfrågan på att avlägga en andra examen från just dem som behöver en ny examen. Om den andra examen görs avgiftsbelagd, riktas ansvaret och riskerna till individen fastän också samhället drar nytta av omskolning.

[1] Forskarförbundet och Professorsförbundet (2018).

Utbildningen borde ses som en investering och det lönar sig att satsa pengar på den. Att återinföra högskoleindexet vore att återställa normalläget. Utan indexet ligger högskolornas finansiering hela tiden efter ökningen i kostnaderna. Indexhöjningens kostnader skulle bero på förändringarna i kostnadsnivån, men om anslaget för 2019 höjdes med till exempel två procent skulle det öka yrkeshögskolornas finansiering med 15,5 miljoner euro och universitetens finansiering med 31,2 miljoner euro. Högskolevisionen har som mål att höja Finlands högskoleutbildningsgrad till 50 procent. Om vi vill att fler människor ska utexamineras från högskolorna, krävs det också resurser. Utan att höja finansieringsnivån kan vi inte höja kompetensnivån även om vi lyckas öka antalet nybörjarplatser. Examinas kvalitet försämras om finansieringen stampar på stället eller minskar.

Utbildningens kostnader, liksom inom andra expertbranscher, är personalinriktade. Största delen av högskolornas utgifter är personalkostnader, och nedskärningar i finansieringen avspeglas direkt i nedskärningar i personalen. Efter 2012 har yrkeshögskolornas personalantal minskat med 15 procent, medan antalet studerande har hållits på samma nivå. Nedskärningarna i utbildningen och den brist på resurser som nedskärningarna skapar har försämrat personalens och studerandenas välbefinnande. I vissa högskolor har personalen redan gått igenom flera samarbetsförhandlingar, vilket leder till enorm stress och osäkerhet för personalen, vilket också avspeglas starkt i studerandena. Nedskärningarna har minskat antalet administrativ personal, så de administrativa uppgifterna hopas på forskarnas och lärarnas arbetsbord, vilket stjäl tid från deras grundläggande uppgifter.

Samtidigt har studerandenas situation försämrats. Stora nedskärningar har gjorts på de studerandenas stödtjänster och handledning som är i nyckelposition vad gäller ökning av genomströmningen i högskoleutbildning. Bedömningen har också blivit långsammare, antalet externa talare har minskat och studerandena upplever att de lättare får godkänt i studieperioderna. Utan tillräckliga stödtjänster tar studierna längre, medan de psykiska problemen och utslagningen ökar.

Studiepenningens nivå har försvagats och villkoren har stramats åt under de två senaste mandatperioderna. En höjning på hundra euro är en förändring mot det bättre, och målet för framtiden är att studerandena inte skulle vara den enda befolkningsgruppen i Finland som tvingas skuldsätta sig för att täcka nödvändiga levnadskostnader. Studiepenningen sänktes med 86 euro, och den här höjningen skulle korrigera nivån på studerandenas sociala trygghet, som redan tidigare var otillräcklig. En höjning av studiepenningen skulle rikta stödet till dem vars försörjning är svagast. En studerande som håller sig inom studiestödets inkomstgränser kan ha tillgång till cirka 1 500 euro i månaden, medan nivån på förmånerna för en studerande som studerar på heltid högst kan vara 250–670 euro utan studielån. En höjning av studiepenningen skulle uppmuntra studerandena att studera i stället för att arbeta. Alla har inte förutsättningar att arbeta vid sidan av studierna. Dessutom är tiden som läggs på extra arbete nästan alltid på bekostnad av tiden som läggs på studierna.

En hundra euros höjning av studiepenningen skulle öka studiestödskostnaderna med cirka 115 miljoner euro per år jämfört med budgeten för 2019, enligt vilken utgifterna för studiepenningen för högskolestudier skulle vara 240 miljoner euro. I uppskattningen antas det att antalet personer som får studiestöd hålls på samma nivå.

I totalreformen av den sociala tryggheten vill man skapa en grundtrygghet som lämpar sig för 2000-talet, och man kan inte lämna en befolkningsgrupp på 300 000 personer helt utanför den här reformen. Studerandenas sociala trygghet i sin nuvarande form skapades på 1990-talet, men sedan dess har det gjorts åtskilliga ändringar både på bekostnad av studieförutsättningarna och på statsekonomins sparåtgärders villkor. Studerandenas sociala trygghet har försvagats till en nivå som inte ens räcker för att täcka de nödvändiga levnadskostnaderna. Då social- och hälsovårdsutgifterna och andelen av befolkningen som är pensionerad ökar, på samma gång överförs tyngdpunkten i statsfinansernas utgifter allt mer mot den åldrande befolkningsgruppen. För att den yngre generationen ska få något utöver rollen som betalare måste studerandenas sociala trygghet höjas till en tillräcklig nivå. Genom den här förändringen kan vi jämna ut den ekonomiska ojämlikheten mellan generationerna. Den bristande ekonomiska jämlikheten kan ses i medianinkomsternas utveckling på 2000-talet. Dessutom kommer pensionsavgifterna att stiga, och på basis av de senaste befolkningsprognoserna är pressen att höja dem ännu större än man tidigare bedömt.

Studerandenas sociala trygghet ska ha som mål att möjliggöra och stöda heltidsstudier så att den nödvändiga försörjningen tryggas utan lånade pengar. I granskningen ska vi förutom studerandenas månatliga utgifter också beakta deras inkomster i sin helhet.

Vi måste reagera på klimatförändringen nu så att vi kan begränsa klimatuppvärmningen till 1,5 grader, som krävs av IPCC:s klimatrapport. Om klimatet värms upp mer än så, kommer det att ha en katastrofal inverkan på vår miljö. Staten måste ta ansvar för att uppmuntra individer att handla på ett mer miljövänligt sätt, eftersom ändringar i skatte- och stödsystemen har en stor inverkan på styrningen av individernas vardagliga verksamhet.